*******************************
Årskrönika 2011
Året börjar med hjärtesorg efter Wilma som föddes fram bara fem dagar innan 2011 års första dag. Första veckan mådde jag fortfarande ganska dåligt och försökte komma igång med att äta mat. Min hyperemesis under hösten hade gjort att magsäcken krympt och att det inte fick plats med så mycket mat i början när jag kunde börja äta normalt igen. Jag försökte att bara överhuvudtaget stå på fötter den veckan. Ställde in första kuratorssamtalet eftersom jag inte var i skick att ta mig ut. Andra veckan kom vi iväg till kuratorn och då hade en del börjat sjunka in. Tredje veckan som vi kom till kuratorn grät jag mängder och jag trodde jag höll på att gå sönder på riktigt. Vi fortsatte gå till henne några gånger till och hon var suverän varje gång.
I början av februari började jag jobba igen, 100 % direkt eftersom min läkare var i stort sett helt omöjlig att få tag på och jag gav upp försöken med att få börja jobba halvtid åtminstone. I efterhand kan man säga att det verkligen hade behövts. Jag var slutkörd varje dag efter jobbet och ville inte vara där. Jag ville vara mammaledig med min dotter i stället. Jag hade dagar då jag började gråta direkt på morgonen, och kvällar när tårarna aldrig tog slut och gjorde ögonen alldeles igensvullna. Detta pågick i större omfattning åtminstone till september.
I mars fick vi svar på obduktionen på Wilma. De kunde inte hitta alla fel de trodde hon hade men hon var extremt tillväxthämmad och hade en del hudmissbildningar och överflöd av vatten i huden och hjärnan. Lilla hjärtat vägde 183 gram och var 21 cm lång.
I april åkte jag och min älskling till Paris och förlovade oss på Wilmas beräknade födelsedag den 27 april. I Jardin du Luxembourg tog vi upp vår picknick och utbytte senare våra provisoriska silverringar.
I maj dök ett mycket svagt plus upp på graviditetstesterna men det verkade tyvärr inte vilja hålla i sig.
I juni och juli hade jag fullt upp med att planera min systers möhippa. Det tog massor med tid och ibland var det också ganska jobbigt eftersom jag mådde som jag gjorde, men det fick mig att åtminstone ha något roligt att se fram emot. Möhippan blev riktigt bra, med lyxfrukost hemma hos henne, spavistelse där hon fick hot stone-massage, och en underbart god meze-middag hemma hos mig som vi hjälptes åt att göra. Det var en varm sommarkväll och vi kunde sitta ute på balkongen och bara mysa.
I slutet av juli blev det äntligen semester och vi åkte till Ponta Delgada på ön Sao Miguel i ögruppen Azorerna. Det var underbart att komma iväg och åka på en massa safarin på denna vulkaniska ö. Det var också på just två av dessa safarin som jag och älsklingen varsin gång tappade våra respektive förlovningsringar! Vi lärde oss att man inte ska ha ringar på sig i vatten kan man säga. Ringarna återförenades i Atlanten (och vi for hem ringlösa men ändå väldigt kära). Vi såg delfiner och valar och utforskade termiska platser runtom på ön. En fantastiskt park vid namnet Terra Nostra Gardens var väl värt ett besök.
I augusti stod min systers bröllop och vi hade en underbar dag och kväll i kärlekens tecken.
Till slut var det dags att börja jobba igen och med det kom också ångesten och paniken över att fortfarande inte ha blivit gravida. Jag mådde riktigt dåligt och kände att det var väldigt jobbigt. Vi tog kontakt med kuratorn igen och pratade med henne vid några tillfällen till under hösten. Jag släppte paniken och började tänka på annat än barn. Jag började koncentrera mig mer på jobbet.
I september var jag iväg på jobbintervju och tjänsteresa. På tjänsteresan fick jag veta att jag hade fått jobbet. Bara ett par dagar efter beskedet (som jag hade sagt att jag skulle fundera på över helgen) tog jag ett graviditetstest och där kom ett efterlängtat plus på testerna igen! Efter mycket velande med jobbet hit och dit tackade jag till slut ja (jag kunde ju inte vara säker på hur den här graviditeten skulle fortsätta...). Men i v 6+2 den 4 oktober kom blödningarna och jag förstod att det var kört igen. Akuten bekräftade våra misstankar men kunde inte se något spår alls av graviditeten i livmodern, vilket fick dem att börja misstänka utomkvedshavandeskap (X). Som om det inte var nog med allt annat som hänt... Jag fick lämna kontinuerliga hCG-blodprover under sena hösten ända fram till början av december då proverna äntligen var nere på 0 igen och graviditeten därmed var över. Något svar på om det var vanligt missfall eller X kunde inte ge oss men eftersom hormonproverna minskade så sakta under hösten lutade det mer åt att det var ett X trots allt. Detta gör att vid en nästa graviditet ska vi göra tidigt ultraljud för att utesluta att det är ytterligare X.
I december fyllde jag 31 år och det firade vi med att gå ut och äta på en av mina favoritrestauranger Grill på Drottninggatan i Stockholm. På grund av juletider tackades jag av redan den 16 december på mitt jobb och efter det var det bara en vecka kvar på jobbet. Jag blev inbjuden på julfest på mitt nya jobb och fick träffa mina blivande kollegor redan då. Jag och älsklingen var också iväg till en fertilitetsläkare och pratade med honom som skulle hjälpa oss med framtida graviditeter. Den 23:e åkte jag och min älskling till mina föräldrar och firade jul- och nyårshelgen hos dem.
På julafton fick vi dock ett positivt graviditetstest igen och två dagar senare var plusset tydligt! Ett snabbt mail till läkaren gjorde att jag dagen efter hade fått recept på Trombyl och progesteronhormoner för att hjälpa graviditeten på traven. Det måste bara gå den här gången!
Den 27 december var det Wilmas födelsedag. Ett år hade redan gått och jag kan inte förstå hur tiden gick så snabbt. Lillpluttan vad vi älskar henne! Hon har förändrat våra liv för alltid och gett oss så mycket trots att hon inte blev äldre än ca 23 veckor i magen. Hon kommer alltid finnas med oss och vara vår älskade ängel var vi än är.
Gott Nytt År 2012! Låt detta bli ett fantastiskt år där vi får ha hälsan och kärleken med oss. Ett litet lillasyskon till Wilma i september skulle få året att gnistra extra mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar