I dag är det nio månader sen Wilma föddes och lämnade oss i tårar. Vårt älskade lilla hjärta.

Trött!

Blir bara tröttare och tröttare. Vaknar tidigt, runt 5-5.30, men är ju inte pigg då så jag försöker somna om. I morse låg jag och tänkte på jobbet en halvtimme innan jag lyckades få bort de tankarna och kunde somna om. När klockan väl ringer så är jag inte alls sugen på att gå upp. Vill bara ligga kvar och fortsätta mysa under täcket! Nån som känner igen sig? :-)

Vecka 5 (4+3)

I dag är jag ungefär i v 4+3. Jag ringde barnmorskan och bokade in tid för inskrivning i slutet av oktober. Det känns som en evighet tills dess. Jag skulle vilja ha ett VUL någon gång efter att hjärtat börjat slå på det lilla pyret, så jag får se om vi ska beställa ett själva för att få det gjort. Men jag är väldigt orolig, varje dag går jag och tror att det kanske är sista dagen jag är gravid. Det kan vända så snabbt... Jag vet inte hur jag ska orka med den oron hela tiden, så på något sätt måste jag hantera den och förstå att jag kan inte göra mycket, bara undvika direkt dåliga saker för graviditeten.

Jag tog ett digitalt graviditetstest när jag var i 4+0, då visade den "Gravid 2-3 veckor"! Då kändes det mer verkligt, att vi faktiskt är gravida igen. Om inte annat så talar symtomen för sig själva! Ömmande bröst och så känner jag mig mycket tröttare. Gick och lade mig ungefär vid 23 i lördags, gick upp vid niotiden, gick och lade mig igen vid halv ett och sov till halv tre! Gick och lade mig för natten vid 22 och sov utan problem till halv sju i morse. Känns som någon lagt sömnmedel i maten. :-)

För att toppa det hela sa jag upp mig från jobbet i dag! :-) Har fått ett nytt jobb och det känns jättespännande! Hur det ska gå med mitt illamående får vi se, jag hoppas att jag mår så pass bra då när jag ska börja att det inte vållar några större problem.

Tester!

                                           BIM -2 cirka

                                           BIM -3 cirka

Är väldigt förvånad över att det är så starka tester så tidigt. Med Wilma var de inte så starka så många dagar innan beräknad icke mens - BIM. Jag hoppas att det är positivt att de är starka så tidigt!

Tredje gången gillt?

Så bröt jag ihop här för snart två veckor sen. Kontaktade kuratorn och i måndags var vi och pratade med henne, vilket kändes skönt. Pratade om stressen att aldrig bli gravida, om jobbet och allt annat som känns jobbigt just nu. Så i veckan skulle jag åka bort på konferens och skulle inte tänka på något om våra försök med att bli gravida utan bara koppla av. Umgås, lära känna nya människor, dansa och dricka vin. Och det var precis vad jag gjorde. Kom hem igår kväll och det var så skönt att vara hemma igen. Så imorse när jag vaknade, och tempen hade stigit, tänkte jag att jag kan ju ta ett test för skojs skull bara. Det blir ju ändå inget.

Oj då... Är ungefär på BIM-4 eller -5. Vågar man hoppas på att den ska sitta kvar?
Är lite glad, men har så klart samtidigt svårt att verkligen tro på det. Ägget kommer säkert lossna och så kommer det ut med mensen.... Önskar att jag var naiv igen, som inför första graviditeten.

Godaste geléhallonen

De godaste geléhallonen hittar du på Ejes choklad på Erik Dahlbergsgatan 25 i Stockholm. Dessa hemmagjorda geléhallon har en fantastiskt god smak och perfekt konsistens. När du testat deras geléhallon kommer du aldrig mer vilja ha de vanliga geléhallonen från affären...

Men det vi vill ha med oss hem en lördagskväll som denna är ju deras supergoda praliner! Det fina fatet fick vi av några kompisar i inflyttningspresent.

I kväll ska vi bara ta det lugnt, äta tacos och kanske titta på nån film. Det ska bli skönt att få vila upp sig efter arbetsveckan, trots att den inte var så jobbig eftersom jag var på konferens i två dagar. Jag känner mig ändå väldigt sliten, för det har varit mycket bearbetning sista tiden och jag har känt mig låg och ledsen. Så i kväll ska vi bara kramas och ta hand om varandra!

Den senaste tiden...

Den senaste tiden har allt bara kommit över mig igen. Jag har det stressigt på jobbet och jag tror att det bidrog till att jag bröt ihop i förra veckan och var alldeles förstörd, men över Wilma. Så ledsen över att inget blev som vi hade tänkt. Samtidigt jätteledsen över att ännu inte ha blivit gravida igen... Det tär på mig. När ska vi bli det igen, blir vi nånsin det igen? Jag har ringt min kurator igen för att se om hon kan hjälpa mig med mina tankar och känslor. 

Jag stannade i varje fall hemma från jobbet i några dagar och försökte att få känslorna under kontroll under helgen. Gick tillbaka i dag och kände lite ångest över att vara tillbaka. Det släppte till slut under dagen och jag är glad att folk inte kom med en massa frågor till mig i dag så jag kunde få vara ifred.

Historien om vår lilla Wilma

Vår lilla dotter Wilma kom till världen den 27 december 2010 ca kl. 14.30, i vecka 22 (min beräkning v 22+5).

Början av graviditeten

Den 16 augusti 2010 tog jag ett graviditetstest och fick ett svagt plus på testet som innebar att jag var gravid. Två dagar senare tog jag ett Clearblue Digital och fick ett övertydligt svar som sade "Gravid, v 1-2). Vi var så ofantligt glada, efter att ha drabbats av ett missfall redan den 16 juni. Den naiva personen inom oss som aldrig trodde att något hemskt skulle hända oss med graviditeter fanns inte längre och vi visste att även det här kunde sluta på ett sätt vi inte drömde om. Redan någon gång i v 6+1 fick jag en mindre blödning och blev livrädd, att nu var det missfall igen. Vi åkte till akuten direkt och där såg de på UL ett hjärta som slog. En sån underbar känsla att få se det för första gången och vi var lyckliga när vi åkte därifrån.

Jag mådde mycket illa under graviditeten eftersom jag led av hyperemesis gravidarum (extrema graviditetskräkningar). Det började redan i v 7 med smått illamående för att sedan bara bli värre. Vid det första inskrivningen hos barnmorskan (BM) runt v 10 nämnde vi för henne att jag mådde ganska illa. Hon sa att det är vanligt att man är illamående ungefär fram till v 13, samt att jag kunde börja ta receptfria Postafen mot illamåendet eller testa om sjösjukeband kunde hjälpa. Vi godtog det som svar och åkte sedan hem. Men allt blev bara värre. I v 12 sjuskrev jag mig för jag klarade inte av att jobba längre. I v 13 fick jag äntligen komma till en läkare för att få medicin mot illamåendet (som visade sig hjälpa föga). Hon sjukskrev mig då, och det skulle dröja ända till februari innan jag kom tillbaka till jobbet.

KUB

I v 13 hade vi också tid för ultraljud för KUB. Vid första försöket låg bebisen helt åt fel håll så BM kunde inte mäta storleken på nackspalten. Vi skulle därför få komma dit två dagar senare för ett nytt försök då läkaren skulle försöka istället med hjälp av VUL. Bara dagen efter kräktes jag så mycket att vi åkte in till akuten igen där jag fick dropp för att jag var uttorkad. Ultraljud togs igen för att kontrollera att allt var bra med bebisen. Vi åkte hem på natten och på morgonen var det dags för läkaren att försöka ta storleken på nackspalten. Allt såg i alla fall bra ut, låg risk för kromosomavvikelser, och bebisen var i rätt storlek för sin vecka. Vi var lättade och kände att nu är det bara en lång väntan till födseln den 27 april 2011. Det var vår belöning som skulle komma då. Jag hade börjat ana att mina kräkningar inte höll på att avta utan snarare öka. Jag skulle orka med det där illamåendet ändå för jag visste att jag skulle få den finaste gåvan till våren. Jag peppade mig hela tiden med det, det var som ett mantra. Jag började gå ner i vikt eftersom jag inte fick i mig någon mat, ja inte ens vatten fick jag i mig vilket gjorde att jag blev så uttorkad och matt. Jag slutade träffa vänner eller familj under den här tiden och min sambo var i stort sett min vårdare under hela hösten/vintern. Jag gick ner ungefär 8 kilo totalt under graviditeten. De små guldkornen i vardagen var att känna typiskt "fisksprattel" i magen och veta att det var hon som kändes på något sätt, och för varje vecka kändes det mer. Jag hade moderkakan i framvägg så några sparkar kände jag inte, kanske bara en lite mindre spark i slutet.

Rutinultraljudet och en massa följande ultraljud som visade att något var allvarligt fel

Två dagar innan rutinultraljudet (RUL) i v 18+1 var jag så fruktansvärt dålig igen (spydde över 20 gånger per dygn) att vi fick åka till akuten och jag blev inlagd i två nätter för att försöka stabilisera illamåendet. RUL var bokad på en annan klinik men vi kunde flytta det till sjukhuset. Samma dag som jag skulle bli utskriven gjorde vi RUL den 25 november på sjukhuset innan vi skulle åka hem. Jag mådde så bra just då och var så glad över att inte längre spy och såg fram emot att återigen få gå på UL. Vi hade sett henne (vi visste inte då att det var en flicka) bara två dagar innan också så jag hade inte en tanke på att något skulle vara fel... Vi fick då beskedet att detta inte var en frisk graviditet, att något var mycket fel, pga att fostervattnet var i underkant och Wilma var väldigt liten. Vi blev erbjudna fostervattenprov (Fvp) till dagen efter vilket vi först sa ja till, men på kvällen ångrade vi oss för vi var så chockade och förstod inte vad som hade hänt. Vi berättade det för läkaren när vi kom dit, att vi hade ångrat oss. Fvp kan orsaka missfall hade vi läst och det kändes riskabelt. I stället gjorde vi ett UL till och denna läkare sa samma sak, att det inte stod rätt till, att det var i underkant med fostervatten och att bebisen var mycket liten. Jag minns inte exakt vad hon sa men jag minns att hon sa att vi kan avbryta graviditeten om vi vill. Vi förstod ingenting... ville kanske inte ta in. Vadå avbryta... är det så allvarligt att det är lite fostervatten... och att hon är lite mindre, det kan väl bebisar vara, alla behöver väl inte vara lika stora i samma vecka, gick våra tankar och funderingar. Vi gick då med på att göra ett fvp till veckan efter (vilket så småningom inte visade några fel i kromosomerna). En ny specialistläkare på kliniken tog provet och gjorde även en grundlig UL på mig. Han berättade att det var i underkant med fostervatten, att bebisen var två-tre veckor för liten i storlek, att hon inte kissade, att hon inte svalde fostervatten, att han inte såg några njurar, magsäck eller kissblåsa och att hon rörde på sig väldigt lite. Trots att han buffade på henne ganska mycket så låg hon kvar i sin position. Han frågade om vi hade funderat på att avbryta graviditeten. Det kändes helt overkligt och vi ville ha ytterligare ultraljud och veta resultatet från fvp. Ytterligare 1,5 vecka gick till nästa UL med samma läkare. Då man såg att hon var ytterligare flera veckor för liten för sin ålder (ca 3 veckor) eftersom man visste att hon var i rätt storlek i rätt vecka vid KUB. Dvs, de visste att hon hade tappat i storlek tack vare att vi gjorde KUB. Han tyckte sig se njurar den här gången och att de var lagom stora. Urinblåsan tyckte han såg lite förskjuten ut, att den var annorlunda på något sätt. Han misstänkte att hon inte fick tillräckligt med näring. Hon växte långsamt och hade återigen halkat efter i tillväxten. Att det skulle finnas något samband mellan mina kräkningar och hennes brist på näring fanns inte. Det finns många som också har dessa jobbiga kräkningar som föder friska barn. Han förklarade också att om barnet inte har urin så klarar sig inte barnet. Magsäcken var ju inte heller fylld. Om hon ändå får näring via navelsträngen så skulle det leda till att mellan v 26-28 skulle det bli för mycket fostervatten (eftersom hon inte svalde det) och då skulle jag få värkar för tidigt. Han kunde inte se några kraftiga rörelser hos henne. Återigen frågade han om vi ville avbryta graviditeten. Vi var chockade och kunde inte smälta allt vi fick höra vid varje UL, bara att för varje vecka såg det sämre ut. De misstänkte njurfel, hjärtfel, magsäcksfel, fel på urinblåsan, stopp i svalget... Och vi som bara levde på hoppet kände att ljuset började blåsas ut.

Dödsdomen

Vi blev tillfrågade om vi ville komma till ytterligare en specialistläkare, denna gången på Karolinskas Centrum för fostermedicin. En vecka senare träffade vi honom och han gjorde över en timmes UL på oss denna sena fredag eftermiddag den 17 december. Den visade att hennes mage bara var i v 16 och övriga kroppen i v 17-18. Av någon anledning fick hon inte tillräckligt med näring. Eventuellt ett hjärtfel men han var inte kardiolog så vi skulle inte ta det som ett klart besked. Han såg ingen urinblåsa, eller endast en mycket liten sådan. Njurarna var svåra att se men han trodde sig se någon. Han såg inte heller nån magsäck. Inte heller han såg henne kissa eller svälja fostervatten. Han sa till oss att det inte var sannolikt att hon skulle överleva 40 veckor i magen, och om hon föddes var det en mycket liten chans att hon skulle överleva. Skulle hon överleva skulle hon behöva många operationer vilket i sig kräver att hon i övrigt är i bra skick för att över huvud taget klara av en operation. Och det visste vi ju att hon inte var. Han behövde inte säga mer än så... Efter denna undersökning förstod vi att det inte längre skulle gå, att hon hade fått sin dödsdom. Vi fick över helgen på oss att smälta allt och komma fram till ett beslut. Vi kände att det inte fanns en chans att hon skulle kunna överleva och även om hon skulle födas så skulle hon dö snart inpå födseln. På måndagen ringde vi vår vanliga läkare och blev inbokade direkt för att avbryta graviditeten. Den dagen fick vi veta att vi väntade en flicka. Samma natt drömde jag att hon hette Wilma. Jag sa det direkt till min sambo på morgonen, vad jag hade drömt att hon hade hetat, och frågade honom om det är det hon ska heta, och det var självklart även för honom.

Julen blir sig aldrig lik igen

Den 21 dec fick vi träffa en kurator som hjälpte oss att fylla i en ansökan till Socialstyrelsen för att avbryta graviditeten. Den 23:e blev vi inskrivna på sjukhusets avdelning och träffade även här en underbar läkare. Det första han gjorde och sa till mig, var att med medkänsla titta mig rakt i mina ögon och säga "två graviditer, och inget barn". Jag började gråta. Jag förstår vad han menade, att jag inte fått behålla något barn i livet. För visst var Wilma vårt barn även om vi inte fick behålla henne i livet. Denna läkare frågade oss om vi hade fått höra vad hon kunde ha för diagnos. Vi höll på att tappa hakan för vi hade inte hört något mer än att de två andra läkarna hade sagt att hon har förmodligen ett syndrom som de inte vet namnet på. Han sade då att de misstänkte att hon hade en association som heter VACTERL. VACTERL är ett akronym där varje bokstav står för ett organ eller kroppsdel som kan vara missbildat vid födseln. Om barnet har tre eller fler missbildningar inom dessa organ brukar de anses passa in på VACTERL. Ungefär 250 barn i världen föds varje år med detta. Eftersom det inte finns någon förklaring till varför vissa barn drabbas av detta är det inte ett syndrom utan endast en "association". Vi fick med oss en papperslapp med dessa bokstäver nedskrivna och började genast googla upp det och läste om vad det innebar (det var ingen munter läsning).

Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde på julafton. Jag tror vi var och hälsade min sambos pappa och åt middag där. Det var ingen vanlig jul detta år. Jag hade köpt lite julklappar någon vecka innan till mina syskonbarn, bara för att tänka på något annat.

Dagen efter, den 25 dec, fick jag de första tabletterna som skulle avstanna graviditeten. Jag fick stanna kvar en timme på sjukhuset för att se så att jag inte spydde upp dem. Efter 1,5 timme började jag spy och spydde resten av kvällen och hela helgen.

Den 27 dec föddes hon, ca kl 14.30, efter 5,5 timme från de första cytotectabletterna. Värkarna gjorde på något sätt kanske ondare då vi visste att utgången inte skulle vara en lycklig förlossning. Men hon kom ut på första krystvärken, och moderkakan kom ut på den andra. Mitt illamående blev värre av morfinet och jag låg och kräktes. Min sambo kunde sitta och prata med mig och jag svarade kort för att sedan somna hela tiden. Vi fick därför träffa Wilma dagen efter (på värnlösa barns dag...) eftersom jag inte alls var i skick och helt groggy efter att hon föddes fram. Lilla hjärtat låg där, så liten, lite längre än min hand. Små naglar, små stängda ögon. Stor mun, små tår. Ett par tår som var längre än stortån, precis som på både mig och min sambo. Alla muskler syntes så tydligt på henne, hon hade ju inget fett på sig. Blank hy. Små små fina hårstrån på huvudet. Vi tog massor av bilder, för att alltid kunna ha henne med oss genom livet, som vilket annat barn som helst. Hon betyder allt för oss, precis som levande barn betyder allt för sina föräldrar. Med skillnaden att vi får besöka henne vid en barnminneslund istället. Jag saknar hennes lilla sprattel i magen. Jag är ledsen att vi aldrig fick lära känna henne mer än så.

Obduktionsresultatet

Resultatet från obduktionen fick vi veta ett par månader senare. Den visade att hon hade vatten i hjärnan, mer vatten i huden, strama hudveck på vissa ställen, att hon var mycket tillväxthämmad och att hon svälte i magen (hon fick ingen näring men de vet inte varför), samt mindre missbildningar i ansikte och händer. Hon var 21 cm lång och vägde bara 183 gram (vid en normal graviditet skulle hon ha varit cirka 30 cm lång och vägt 500 gram). Man kunde inte hitta några fel på njurarna, magsäcken (den fanns) eller urinblåsan (som också hittades). De två obducenterna var konstigt nog oeniga om hon hade ett hjärtfel eller inte. Om hon hade hjärtfelet hade det lett till att hon skulle fått hjärtsvikt under graviditeten och dött redan då. Hon hade inte VACTERL, eftersom hon hade missbildningar enligt högst två av bokstäverna. De vet alltså inte varför hon inte kissade eller svalde fostervatten, eller varför hon inte fick näring. De hittade inget fel på moderkakan.

Det jobbiga under denna process var alla besked vi fick, eller snarare alla obesvarade frågor som läkarna inte kunde svara på. Alla förhoppningar vi hade från vecka till vecka. "Bara om... tänk om... Ja tänk om vid nästa UL så har hon växt ikapp, hon är frisk, hon kan komma igen..." Men så blev vi nedslagna ändå, alla förhoppningar krossades. Även fast man inte förstår riktigt, så börjar man till slut förstå att läkarna inte frågar föräldrar till friska barn om de vill avbryta sina graviditeter.

Minneslunden

I vårt fall kunde sjukhuset erbjuda en tjänst i form av att ta hand om allt från kremering till nedsättning i en gemensam minneslund bara för barn. Vi hade åkt ut till minneslunden mitt i den snörika årstiden och såg därför inte så mycket av hur den såg ut. Vi såg dock en slags staty av en sol med strålar och inuti denna låg en liten bebis. Då kände vi att detta var helt rätt för oss och att det var självklart att det var där hon skulle ligga, med alla de andra barnen. Det kändes tryggt för oss, som att någon tog hand om henne, när hennes föräldrar inte var med henne. Någon gång när tjälen släppte skulle de lägga ned henne i den. Vi kände att det räckte för oss att vi fick ta farväl av henne på sjukhuset. Vid första besöket vid minneslunden, jag tror det var någon gång i maj, grät vi så mycket, det kändes så orättvist och overkligt. Vårt lilla hjärta skulle ju vara här med oss.