Orättvisa

Har ni hört den förut - livet är så fruktansvärt orättvist.

En tjej som, precis som vi, tidigare har gått igenom ett avbrytande i v 22, har fått besked om att skallbenet på deras nya bebis i magen inte växt som det ska och att de därför måste avbryta även den här graviditeten, nu i v 13. Det är så fruktansvärt orättvist och jag känner verkligen med dem. Jag vet precis hur det känns som att all kraft bara rinner ur en vid ett sånt besked. Hur frågorna hopar sig, hur tårarna bara rinner. Man vill bara vakna och inse att det bara var en mardröm. Det som för många stannar just vid att bara vara en mardröm har nu blivit deras verklighet.

Det gör så ont i mig, alla vi som drabbas av missfall, utomkveds, avbrytanden, förlorade barn, eller de som aldrig blir gravida som inte vill annat. Att vi ska behöva kämpa så. Kärlek till er!