Sömnlöshet i 19:e veckan (18+2)

Påsken firades hemma hos mina föräldrar i norr. En hel dag ägnade vi åt trädgårdsarbete. Vid den senaste stormen Dagmar gick ett av deras växthus sönder så det låg en massa glasbitar över åkern som kommit fram nu när snön har smält. Vi började med att plocka reda på det och sen gick vi över till att klippa ner deras alldeles för stora vinbärsbuskar, som de ändå inte orkar plocka bären från.

Passade även på att träffa min bror med familj, kusin och vänner. Vi kände sen att vi borde åka hem redan på påskdagen så vi slipper värsta påsktrafiken på annandagen. Vi har råkat ut för det en gång tidigare för ett par år sen, att vi har hamnat i timslånga köer just i påsktiden. Vår räddning den gången var vår GPS som praktiskt nog guidade oss till att ta en skogsväg (då kändes det som att vi åkte rally) i stället för E4:an för att senare hamna någonstans vid Axmars bruk. Då kom vi ut till gamla E4:an där det inte var några bilar alls i stort sett. :-)

Det sägs att man sover mycket bättre i andra trimestern men det stämmer inte just nu i alla fall. Man kan ju tro att jag borde vara utvilad nu när vi haft långledighet men det är långtifrån sanningen. Jag är helt slut! Jag har börjat sova så dåligt på nätterna. Jag vrider och vänder på mig, jag blir för varm, jag blir för kall, jag vaknar och kan inte somna om på flera timmar. Jag kände av huvudvärk i natt och nacken kändes stel, och blåsan var full så då var det bara att kliva upp. Jag förstår att man kan använda trötthet som utpressningsmetod för jag känner mig inte som en människa efter de här nätterna. I morse var ögonen torra och jag kände mig yr, lite smått illamående och fruktansvärt trött så jag blev hemma från jobbet. Jag förstår just nu inte hur jag ska orka med att jobba alls om min sömn inte blir bättre än det här. Vet att man kan få Lergigan om man har problem med att sova men jag vill helst inte ha det.

En vecka kvar till RUL nu. Det kan vara det som spökar också och gör mig orolig. Om det går att se så kommer vi inte ha något emot att de säger om det är en pojke eller flicka. Jag har alltid tidigare trott att jag vill ha det som en överraskning men efter allt vi har varit med om så känns det som att det skulle vara skönt att få veta det och inte sväva i ovisshet utan i stället våga hoppas på att det kommer gå bra och att i slutet får vi den här bebisen. Men vi har inte bestämt oss helt så vi får se.